Under kvällarna blir jag alltid sådär lite extra djup, antar att de flesta blir de... Jag börjar alltid tänka lite mer och grubbla på onödiga saker som aldrig annars stör mig så mycket. Men nånting jag tänker mycket på är kärlek. Kärlek är sån sjukt stor del i våra liv. Men just nu är jag bara så trött på killar, kärlek överhuvdtaget... Jag känner mig sådär känslokall, som att jag aldrig upplevt någon riktig kärlek, men det har jag ju. 4,5 år varade mitt första och enda förhållande jag haft. De va mycket och många års kärlek. Både bra och dålig kärlek. Men den första kärleken är alltid lite extra speciell och betydelsefull, den kärleken är en kärlek man bara aldrig kommer glömma. Men som allt annat varade det inte förevigt.

Det här med kärlek... Klart jag någonstans innerst inne känner mig lite ensam, säkert som miljoner andra tjejer och killar. Men vafan jag vill inte bli kär, inte nu iallafall...