Allt är så himla oklart, mitt liv. Från att ha åkt till Shanghai för att vara aupair i ett år till att hamna på en väns soffa. I ett okänt land. På andra sidan jorden. Utan min familj eller någon av mina absolut närmaste vänner. Jag har verkligen gått igenom något som jag aldrig trodde att jag skulle behöva gå igenom. Något jag aldrig i hela mitt liv trodde skulle kunna hända. Jag litade på de här personerna när jag valde att åka till Shanghai. Jag trodde jag skulle få en ''extrafamilj i Shanghai''. Jag trodde att det här skulle bli så himla bra. Men tvärtom, det gick helt ärligt åt helvete. Jag är dock hur stolt som helst över hur jag har hanterat det här. Jag gjorde inget fel och det vet jag. Det var inte jag som gjorde att allt gick åt helvete. Det var dom. Faktiskt, så var det en av de få gånger jag verkligen känt mig riktigt riktigt kränkt. Det är svårt att förklara. Oavsett så har jag haft ett leende på mina läppar och gjort allt för att det här inte ska få mig att sjunka till botten. Det är lätt att låta sig själv göra det. När man känner att hoppet sakta börjar försvinna mer och mer. Tilliten till människor börjar tyna bort. Och även fast man har människor som bryr sig, känner man sig så jävla ensam. Just nu, har jag inte en aning om vad som händer nästa vecka eller om en månad. Men en sak vet jag, allt kommer ordna sig. Det gör de alltid. Bara man inte ger upp, det är de allra viktigaste. Det är när man ger upp som det blir farligt, det är då man verkligen tappat bort sig själv.